Pandemitankar. Min familj är en av många som drabbats av covid-19. Pappa smittades i maj 2020. Vi hade inte fått träffa honom på veckor när de ringde och sade att han var smittad. De sista timmarna fick vi vara med honom. Jag skrev så här om detta i en artikel i Expressen några veckor senare: ” Min pappa Jan dog på Annedals äldreboende i Göteborg tisdagen den 26 maj 2020. Klockan var 22.15. Han var 84 år, han lämnar en stor familj och har ett framgångsrikt yrkesliv bakom sig. Tre av oss närmast anhöriga var med honom under hans sista timmar. Här kunde denna berättelse ha slutat. Men det var inte så att pappa stilla somnade in, omgiven av sin familj. Han kvävdes långsamt, fullpumpad med morfin och ångestdämpande.”
När jag gick hem från äldreboendet den där majnatten kände jag att något var helt fel, något som har med etik och människosyn att göra. Min mamma sade efteråt att det hela var som ett drama, det som utspelades i hans rum under hans sista timmar. Och det där med drama väckte något hos mig. Rummets och tidens enhet, precis som i en grekisk tragedi, människor som kom in i rummet och gick ut. Jag ringde Peter Wanselius, lite trevande och sa att jag kanske hade en idé. – Tag och skriv, sade Peter. Det blev början på en process som pågått ett tag nu. Jag skrev manus, Peter läste och kommenterade, jag skrev till och skrev om. Eftersom vi tidigare tagit fram ett filmbaserat utbildningsmaterial tillsammans kändes det naturligt att tänka i de banorna också denna gång.
Det måste finnas mängder av människor som tänkte som jag om pandemin. Och det måste finnas mängder av sjukvårdspersonal som vill reflektera och ge sin syn på saken och sina egna insatser. Inget skuldbeläggande och utkrävande av syndabockar handlar det om, utan bara om att gemensamt försöka förstå och tänka kring vad som hände och vad vi vill ska hända om – och när – det blir en ny pandemi. Om någon nära anhörig blir sjuk, när jag själv en gång är den döende.
Jag är präst och har arbetat med det som kallas vård i livets slutskede och med sorgegrupper för anhöriga som mist någon. Att vi behöver berätta om det vi varit med om och lyssna på varandra om känslor av otillräcklighet, skuld och ilska är grundläggande mänskligt. Det arbete Peter och jag håller på med just nu handlar om att försöka bidra till ett sådant samtal, och förhoppningsvis någon liten förändring i frågor som rör främst synen på människovärde och ålder. Men det behöver inte bara vara ålder, förstås. Kön, etnicitet, klass, religion, funktionsnedsättning – det finns många anledningar till reflektion om hur väl vi lever upp till FN:s globala mål i olika situationer.
Johanna Andersson fil.dr och präst.
.